Sida:Pennskaftet 1926.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

108

arbetet, till hälften mot sin vilja och mycket angelägen att för sig själv och andra framställa sitt arbete endast som mekaniskt grovarbete, som ingenting hade med hennes personliga åsikter att göra. Men nu tycktes hon ha beslutat att erkänna sin nya tro.

Om jag är, sade hon med övertygelse.

— Men du rår ju aldrig om din tid numera, de är stränga arbetsgivare, ditt befäl, och det är ont om så villiga och dugliga krafter som du. Hur länge satt du uppe i går kväll?

— Å, till två tror jag, men natten gick fort, jag var flitig.

— Och i förrgår? Lika länge förmodar jag? Tror du att du orkar med det?

— Jag behöver inte leva längre än rörelsen, sade Cecilia med en så torrt objektiv röst, att Pennskaftet insåg, att hon långt innan saken blev bragt på tal räknat och lagt ihop och fattat sitt beslut.

— Sådan blir inte jag, sade Pennskaftet bestämt, jag vill leva och arbeta i hundra år, och sen ha en liten trevlig ålderdom efteråt.

— Men du skall heller inte bli som jag, sade Cecilia avgörande — nu skall du be Kristin ta in vår tebricka.

Efter det teet var drucket, skulle Pennskaftet vara kvinnligt och hjälpa till med förefallande sysslor, något som hon alltid yrkade på sina lediga kvällar, blott för att efter fem minuter djupt ångra sitt anbud. Men Cecilia, som tyckte att