Sida:Pennskaftet 1926.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

115

ofrånkomligaste i kvinnonaturen att förstöra en hel dag av vårt korta liv över några rostiga handdukar? I Kristins ögon är du lika vansläktad som jag i dina.

— Men om någon kom och sade, att en kvinna kunde ostraffat hänge sig utan kärlek, då Pennskaft? frågade Cecilia.

— Nej, då skulle jag naturligtvis inte vara med. Då skulle jag anse, att man rört vid det väsentliga, medgav flickan. Men det skulle ju bevisa ett karaktärsfel hos mig, sådant som elakhet och lögnaktighet, och det är en sak inom mig själv, som rör min innersta själ, den valplats där det avgöres, om jag skall leva eller gå under. Det har ju ingenting att göra med de egenskaper, som möjligen kan uppenbara sig hos den man, som jag älskat. Du är rösträttskvinna och tror, att vi är som rum med sekundär dager; bara mannen stänger sin nåds dörr, blir det nermörkt. Då kan vi gärna vara utan rösträtt också.

— Det låter så bra, det där, sade Cecilia trött, men hur du morskar dig, kan du väl inte komma ifrån att du är kvinna. Världen i alla fall är densamma nu som förr, då den hade makt att påtvinga en kvinna sin dom över henne själv. Du skall komma ihåg, att våra synder förlåtas aldrig och glömmas aldrig; om du använde den kristna terminologien skulle du säga, att Kristus inte dött för oss, fast så många av oss har dött för Kristus.

— Du tar fel, sade Pennskaftet, Kristus både levde och dog för oss, om du så vill, men han