Sida:Pennskaftet 1926.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

129

ut. Hon hade väntat något helt annat, kom alldeles av sig och teg.

— Skall ni gifta er? frågade Pennskaftet plötsligt.

— Det är ju just det jag inte vet, svarade flickan. Det är visserligen ingenting som hindrar — — —

— Ja, var då glad, då —

— Men jag har begärt uppskov för att utkämpa den här svåra kampen, men säg då, tror ni inte, att jag kommer att ångra mig, om jag överger min konst?

— Var inte galen nu, sade Pennskaftet enträget.

— Vad tror ni händer den, som sviker sin livsuppgift? Måste man inte framför allt vara sann mot sig själv?

— Skäms ni inte att prata sån smörja! utbrast Pennskaftet otåligt, ge ni er av och förlova er, och tacka Gud, där är någon, som vill ha er!

Det var textilflickans första och sista besök hos Pennskaftet.


9. — Wägner, Pennskaftet.