151
— Hur sent, fick du gå i fred?
— Klockan halv två, nej, är du galen? Jag var i hög stämning, du vet man gaskar upp varandra vid de stora mötena, när man är tusen, som vill samma sak, vi hade talare ur alla partier, och jag var vild av entusiasm, o, jag skulle utföra stora saker, det var roligt att arbeta, att leva, att vara med just nu — — — och när jag så tänkte på, att du skulle komma hem igen, och jag skulle få vara hos dig i afton, bara jag, och du höll så mycket av mig, då tyckte jag, att jag var så rik och lycklig, och det var så ljuvligt att leva, att jag inte kunde bära det.
Hon suckade. Med en hungrig och undergiven åtbörd lutade han sig in mot hennes axel.
— Äntligen, gudskelov! Nu lenar det litet i bröstet, när jag får hålla om din lilla älskade kropp igen och känna din värme mot min kind. Om en liten stund skall du få tala om vad märkvärdigt du haft för dig, men först, å, låt oss vara alldeles tysta, Gud, flicka, så söt och ljuvlig du är, det tar andan ifrån mig.
— Säg snarare från mig, svarade hon med lycklig röst.
En timme gick, de hade ännu icke sagt ett förnuftigt ord.
— Se här, sade han och tog fram en liten vit fjäder ur sin plånbok, du har haft rösträtt och Gud vet vad, medan jag varit borta, jag har bara haft detta.
