Sida:Pennskaftet 1926.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

XII.

— Och därför svarade jag, förstår du, att jag var mycket tacksam, om bilen kunde komma och hämta mig klockan elva, så kunde vi fara till dig sedan.

Det var Pennskaftet, som i upplivad ton telefonerade detta till Cecilia. Men denna, som tagit söndagsbjudningen till generalen med mera behärskad glädje, svarade med att framställa en fråga: Vore det inte bättre, att Pennskaftet komme till henne på lördagskvällen och stannade till söndagsmorgonen, så kunde de fara ut tillsammans?

Pennskaftet skrattade.

— Nej, tack, snälla Cecilia, sade hon, jag har ett möte, och även om jag inte hade det, så skulle jag inte vilja i onödan fördärva mitt rykte med att vara borta över lördagsnatten.

— Nå, men det var då det sista jag trodde, att du brydde dig om.

— Ja, så var det förut, innan jag verkligen hade ett rykte att sköta, då strödde jag det för alla vindar, men nu ger jag inte mer ut av det, än jag har direkt igen för, svarade Pennskaftet affärsmässigt. Vi måste vara världsliga, Cecilia, och hjälpa oss själva, på det att vi icke må