Sida:Pennskaftet 1926.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

168

ingenting har som hindrar mig att verka dag och natt, nu hatar jag den.

— Men det är ju inte sakens fel, invände Cecilia fogligt.

— Jo, sade Anna Gylling mörkt, eller nej, naturligtvis inte, om du så vill. Det låter ju löjligt och tillgjort, men det var verkligen så, att arbetet tog mig för helt och för hårt. Jag var så ung, och rörelsen så väldig, det var halva mänskligheten på väg mot frihet och ljus, och det var Guds rikes ankomst till jorden. Om valet inte hade kommit till mig just då, när jag gick omkring drucken av kvinnorörelsen och glödande av rösträttsnit, men o det kom, och jag svek, jag trefalt en dåre. Jag höll av gossen, det hade jag gjort länge, ehuru den sista tiden alla dessa nya lärorna upptagit mina tankar litet för mycket. Någon gång långt om länge skulle vi naturligtvis gifta oss, men det behövde jag inte bekymra mig om än. Så kom det plötsligt en dag han hade fått en anställning uppe i en obygd i yttersta Norrland, vill du följa med, sade han…

Hennes ansikte och stämma uttryckte så mycken förtvivlan, att Cecilia, som hade rätt stora fordringar i den vägen, blev imponerad.

— Jag lät honom gå ensam, fortfor hon, rysande av blygsel, jag kunde inte byta ut mitt kvinnosaksarbete mot vanligt hårt och enkelt kvinnoarbete. Jag trodde, men Gud har straffat mig, att jag var alldeles omistlig bland de få, som arbetade, och att jag, som fått elden och entusiasmen, inte borde