Sida:Pennskaftet 1926.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

183

rösträttskvinnorna inte mer än jämnt. — Tvärtom, det gör genast, att du känner dem varenda en, och att vi inte får vara i fred. Det kunde lika gärna vara Bengtssons pensionat.

— Men kära, när jag inte är orolig. Jag, som känner dem allasammans. Inte kommer de att förstöra vår trevnad. De kommer inte att märka oss.

— Se efter kaffet, annars pöser det, svarade han buttert. Inte märka oss. Ingen kvinna i världen kan undgå att begripa —

— Bland oss, svarade Pennskaftet med samma stolthet som förut, bland oss, om vi inte skall begripa, så gör vi det inte heller. Kom nu, så får du kaffe ute på Ledaren. Ta pannan, så tar jag brickan, men skvalpa inte upp sumpen. Nej, men så bekymrad du ser ut! Min övertygelse är, att det aldrig kommer att falla dem in att forska efter något, som jag inte talat om för dem.

— Om ni är så utmärkta, redan innan ni fått rösträtt — — —

— Det är just det, att vi inte har den, vi har ju annat att tänka på. Vi intresserar oss inte för människors förehavanden annat än i deras förhållande till rösträtten. Om de märkte, att jag uppförde mig, så att jag kunde bringa den sak de kämpar för i vanrykte, då vore det en annan sak. Då är de nog så obevekliga. Lyckligtvis har jag ingen ställning inom rörelsen, jag är en liten, hängiven fribytare, som de vet, de kan ha att gå i elden, om så vore, men ingen identifierar mig