Sida:Pennskaftet 1926.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

185

Det var slut med striden på himmeln, molnen flydde, och solen gick ner klar och gyllene i havet. Länge lågo solnedgångsflammorna över himmel och jord, men ännu efter det de slocknat i sommarnattens turkosfärgade luft, sutto de på Ledaren med armarna lindade om varandra, tigande.