Sida:Pennskaftet 1926.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

188

förbinda rörelsen med den där otäcka, gamla hattfulingen? Hur mycket vill du ge för en hatt?

— Vad som helst, sade adjunkten med förtvivlans generositet. Men låt oss gå genast. När vi fått rösträtt, tar jag till min gamla kära hatt igen.

— När jag tänker rätt på saken, blir vi allt tvungna att skaffa dig en snygg blus också, fortfor fru Horneman obarmhärtigt. Vad jag är glad, att promenaddräkten hållit sig så bra sen i fjol

Jane Horneman, som själv var i dyrbar vit toalett, svart Rembrandt och mycket vacker, föste den arma adjunkten ut genom dörren.

— Skynda er tillbaka, ropade Pennskaftet efter dem, så får ni hjälpa till att gå ut och sälja tidningen sedan.

— Se, så roligt du får, om du är snäll, tröstade fru Horneman, och adjunkten ljusnade en smula över perspektivet.

— Vilka var det? frågade en stämma, med utpräglad dalbrytning. Pennskaftet vände sig om och hade framför sig en lång, fyllig och rödkindad dam, som hon ögonblickligen igenkände från porträtt och beskrivningar, som fru Kjell, en av dem, som ute i landet höll rösträttens fana högt, och vars glada kraft och hurtighet tänt många viljor. Följaktligen neg flickan djupt och gav den begärda upplysningen, samtidigt som hon sade sitt eget namn — efter ett ögonblicks funde-