207
sin medborgarplikt och skaffat en ny varelse till världen, i och med detsamma blir rösträttslös liksom änkan, som får ett knappt understöd i sin kamp att försörja och uppfostra sina barn!
Några socialdemokrater applåderade. Fröken Morgonvind slöt ögonen och sökte sig tillbaka till sin tankekedja, från vilken hon vikit för att tala om barnbördshuset.
— Så att, sade hon därpå med full fattning, det är inte underligt, att det inte behövs så mycken övertalning för att få oss arbetarkvinnor att sluta oss till rösträttsrörelsen. Man behöver inte orda så mycket för oss om rätt och plikt eller egga oss med att tala om den skymf vi lider — bankdirektören smålog mångtydigt, och blickarna vändes med ens mot honom — vi förstår av vår egen dagliga bittra erfarenhet, att vi måste ha rösträtt, att vi måste ha skydd och bröd, bättre kunskaper, löner, bostäder. Och därför förstår också våra män mycket lätt, att vi har rätt i vår begäran, och de arbetar för oss — jo, så fort de fingo möjlighet därtill, tillade hon litet häftigt till svar på en energisk huvudruskning, en protest från Kerstin Vallmark, vars ärliga själ icke riktigt kunde förlika sig med fröken Morgonvinds ord.
När mötet äntligen var slut, hade klockan dragit sig mot tio, referatet skulle bli långt, men om så Pennskaftet måste sitta över midnatt måste hon ha ett ord av Dick, innan hon gick ner till tidningen. Om han nu bara begrepe, men det gjorde
