XVI.
Denna sommar var icke lik någon annan. För Dragarlaget var det icke tal om att ta sig ferier och säga farväl till varandra för sommaren som vanligt. Och när någon av dess medlemmar på skärgårdsbåten råkade en civil bekant, som termen hade kommit att lyda, och konversationsvis fick höra, hur skönt det var med somrarna, då man fick ligga och lata sig och njuta av tillvaron, fast där var ju alltid myggen, så måste hon först tänka skarpt ett tag, innan hon fick klart för sig, att det verkligen fanns riktiga levande människor, som togo sig ledigt, oberoende av valen till andra kammaren i höst. Men om hon då sade: — Ja, det vore nog skönt, om man inte hade valen, fann hon av en min, som inte visste reda på »v» eller »hv» att sådana egendomliga människor verkligen existerade.
Ända sedan Dragarlaget efter sommarmötet gjort villan vid Saltsjöviken till högkvarter för agitationsarbetet, hade det utvecklat en oerhörd aktivitet.
— Men, sade Pennskaftet, det är då ingenting att berömma det för, ty det har så roligt. Aldrig förflöt någon vecka, utan att någon av medlemmarna gav sig ut på en predikotur, och en dag kom Jane Horneman, mycket rörd och belåten, hem
