247
elektriska ljuset. De hade icke rullat ner, och en oändlig ödslig, kall och tunn dager lade sig över rummet.
Pennskaftet mumlade, yr av trötthet och tårar, Dicks namn. Det syntes henne, att en sådan morgon kunde endast gry, när ens älskade var död.
— Barbro, sade slutligen Klara lågt, låt mig lägga mig här på mattan och ge mig en kudde under huvudet.
— Lägga dig? frågade Pennskaftet förvånad, ja visst, men vi skall lägga oss riktigt bägge två, här är ju både säng och soffa. Hon fick med ens mycket bråttom, tog fram lakan, filtar och handdukar, bäddade, hällde upp vatten.
— Varför gör du detta för mig? Klara hade hitintills icke ställt en enda fråga till sin värdinna.
— Å, herregud, sade Pennskaftet tankspritt, du är ju ett kvinns. Klara lät sig nöja, situationen var just nu så schematiskt enkel, och hon förstod varför Pennskaftet icke ansett sig behöva någon närmare förklaring.
— Jaså, ja visst, Gud hjälpe oss då, god natt.
— God natt, försök att sova.
En stund lågo de och hörde på varandras otåliga rörelser i bäddarna, först suckade den ena tungt och förfärligt, så den andra, men därpå somnade de bägge.
