84
aldrig vara bra. Man kommer att säga, att rösträtten gör oss gamla i förtid.
— Det är ju den, som håller en ung, sade den vackra Jane segervisst.
Anna Gylling log, och åter arbetades en stund under tystnad. Därpå sade Jane, som vid en oförsiktig vändning såg, att Anna icke skulle stå ut mycket länge till:
— Väntar inte generalen hem dig i kväll, Anna?
— Jo, det vill jag hoppas. Men jag trodde vi skulle sluta först.
— Kan inte jag få göra det i morgon? frågade Cecilia försynt.
— Nå, där ha vi väl ett fall av hastig rösträttsförgiftning, och Anna såg nästan medlidsamt på henne. Tag det inte bara för häftigt, det är inte hela saken värd, och var inte för tjänstaktig, ty den tjänstaktiga är såld, när Dragarlaget fått fatt i den.
— Säger ni det, som själv är rösträttskvinna? frågade Cecilia litet förvånad. Jag trodde…
— Att vi alla var som den Rösträttslågan, Ester Henning, ack nej. Då hade vi för länge sedan tänt eld på riksdagen. Många har inte så mycket entusiasm, att de kan värma upp ett kallt omslag.
— Du är en underlig flicka, Anna Gylling, sade Jane Horneman. Det är väl ingen av oss, som ligger i så förtvivlat som du (nej, inte så förtvivlat, tänkte flickan tyst) men ändå försummar du inte ett tillfälle att säga oss, att du inte tror på
