89
— Jag väntade er just, se, jag var beredd, och hon tog fram en hammare ur kappfickan.
— Vad skall ni göra? frågade han i en ton, som var allt utom artig.
— Knyta mitt skoband, svarade hon, håll hammaren. Tänk för resten om ni skulle få följa med mig, fortfor hon, som om något just nu fallit henne in, om det går an, men jo, vänta, vi kan telefonera och fråga. Hur är det, kan ni slå upp tavlor, sätta upp kornischer och bära tunga möbler?
— Ja, och bygga hus, svarade han. Nu förstod han vad hon menade, men hon skulle inte slippa utan en förmaning för sitt hänsynslösa sätt att skrämma slag på folk, med flit, som älskade en.
— Ni får ett allt sämre rykte för var dag, sade han mulet.
— Ja, det är för att göra er en liten glädje, sade hon utan att se på honom.
Han blev verkligen glad, ehuru inte, som hon antytt, över hennes dåliga rykte, som upprörde och retade honom som en förolämpning mot honom själv, men över att hon inte hade glömt, över att det var för hans uppbyggelse, hon nu återigen komprometterat sig, när hon ändå envisades att göra det.
När de gingo förbi hans port, frågade han, om hon inte ville följa med honom upp, han skulle själv koka kaffe åt henne, som ersättning för det hon rymt ifrån.
