96
tilltag illa upp och strålade av denna anledning som en liten tacksam sol.
— Är det konstitutionell monarki? frågade arkitekten, som fått av sig ytterkläderna och kastade en blick in i kaos, belåten, ty här skulle han behövas, länge.
— Ja, sade Cecilia, men det är den skillnaden mellan mig och andra monarker, att jag inte ens till namnet har makten.
Pennskaftet kastade sig genast in i möbleringsfrågan.
— Vad jag älskar detta, sade hon med röda kinder, jag skulle aldrig vilja göra något annat än möblera.
Hon kunde inte förmås att åta sig något bestämt arbete, hon måste gno från arkitekten, som spikade upp kornischer, till Kristin, som lade ut mattan och från henne till Cecilia, som sydde i ringar i gardinerna. Hon var idel sällhet, när soffan kom på sin rätta plats, och stum av hänryckning, när arkitekten högt uppe på en stege fått ljuskronan i taket. Aldrig hade hon beundrat den politiske redaktören för hans ledare eller någon av kamraterna för ett lyckat reportage som denne märkvärdige arkitekts begåvning för spikinslagning och möbelflyttning. Aldrig hade någon drömt om, att det skulle gå så fort att skapa en plats för människor att vistas i, och när den sista låren släpats ut i tamburen, full av säckar, krollsplint, papper och snören, och Kristin överlycklig burit
