Sida:Pennskaftet 1926.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

100

frågade, om där var något, som var henne till lags och utbjöd sina bästa bitar med den motiveringen att rostbiff och blomkål brukar gamla herrar tycka om. Den gamle herrn det är jag, sade hon och smålog. De vet ju inte, torggummorna, att de gamla kinkiga fröknarnas århundrade nu brutit in, men man kan inte begära, att de skall reagera så känsligt för företeelserna i tiden.

— Vi får lära dem rösträtt, sade Pennskaftet, ja, det blev för resten beslutat på ett möte för en tid sedan, och det arbetet lottades på de närvarande fruarna med hushåll.

— Upplysningen har nog inte hunnit till Hötorget än, sade arkitekten. Pennskaftet, som ögonblickligen lystrat för det smått försmädliga i tonen, satte ner sin tekopp, beredd att ge ett häftigt svar, men då öppnades dörren, och Kristin, Kristin, envis som synden, kom strålande in med en skinkomelett.