126
kyrkväggen. Under klockornas dofva klang och nunnornas klagande "miserere" sker detta, men i sista stunden höres vapenslammer, och Rudolf stormar klostret med emirens hjälp. I ett ögonblick äro nunnorna förjagade, muren nedrifven och den dödsdömda befriad. Abbedissan nedkallar himlens förbannelse öfver våldsverkarna, men den påflige legaten löser Emma från klosterlöftet och ger de älskande kyrkans välsignelse. Man förstår lätt, att ett sådant stycke skulle i hög grad hänföra den tidens publik. I den ränkfulla och grymma abbedissans roll firade Johanna af Montfaucons talangfulla framställarinna, Maria Franck, nya triumfer, liksom både Ulrika Wennerholm och Karolina Kuhlman såsom Emma von Falkenstein kunde fägna sig åt salongens sympatier. Den ridderlige Rudolf var en eftersträfvansvärd roll för teaterns alla unga älskare, och det lysande skådespelet höll repertoaren ända till 1845. Dock gafs det icke alltid lika förträffligt. Grefvinnan Charlotte d'Albedyhll, född Wrangel, tillfrågades en gång, då hon sett stycket, utaf teaterns dåvarande andre direktör, öfverstelöjtnant Brelin, hur hon funnit det? Hon svarade: "Jag säger om det detsamma, som baron Nolcken en gång sa' till den fnysande grefve Adam Lewenhaupt, då denne på en supé lutade sig öfver Nolckens tallrik och fnysande frågade, hvad han åt: "Jo, sa' Nolcken, förut var det hafresoppa, men nu vete fan hvad det är!"
En bland Kotzebues pjäser, hvilken ej hann ett så stort antal föreställningar som dessa, men hvilken dock hör till hans allra bästa arbeten, är femaktsdramen "Redlighetens seger öfver förtalet", i våra
