bedömda snille.” Goethe var visserligen bekant genom sin ”Werther” här liksom i det öfriga Europa, men hans dramatik var för oss lika okänd som Schillers, och det är öfverhufvud taget först genom fosforisterna som dessa skaldekonstens heroer blifva kända i Sverige. Ett karakteristiskt exempel på underlig oförståelse lämnar biskop Bjurbäcks 1821 utkomna öfversättning af Schillers ”Kabale und Liebe”, där det i första akten säges: ”Den unge baronen kommer ifrån det med en klädesborste: all olycka öfver spelmannen.” (Der junge Baron bringt’s mit einem Wischer hinaus …). ”Kabal och kärlek”, som först 1833 gafs i Stockholm, uppfördes redan 1802 i Göteborg af Lewenhagen-Åbergssonska sällskapet, men kunde ej gifvas mer än en gång. Utvecklingen blef åskådarna för pinsam och katastrofen för uttänjdt ohygglig. Samma år gjorde en annan tysk författare med mera framgång sitt inträde på den göteborgska scenen. Det var den store mästaren inom skådespelarkonsten, Iffland, med sin treaktsdram ”Förmyndaren”, som dock aldrig nådde hufvudstaden. Däremot gafs året förut i Stockholm på Kungliga teatern ett annat af hans stycken, ”Bröllopsgåfvan”, skådespel i fem akter, som gjorde stor lycka och uppfördes några och sextio gånger. Liksom hans andra stycken skildrar det med mycken sanning scener ur medelklassens lif, och karaktärerna tyckas gripna ur verkligheten. Pjäsen fick ett förträffligt utförande. Hofrådet och hans hustru spelades af Lundberg och Maria Franck, deras barn af Åbergsson och Karolina Deland, och hofrådets bror, kommissarien Wallman med de korthuggna replikerna, alldeles utmärkt af
