162
omsider genom Anakreons bemödanden. Såsom exempel på Valerius’ förträffliga tolkning vill jag anföra följande rader. Då tyrannen ber skalden förtro honom sin vishetslära får han till svar:
”Jag bryter glädjens ros, som för mig blomstrar än,
af forna Ijufva dar jag ofta minnet njuter.
Jag bäfvar ej för framtiden,
men jag för henne ögat sluter.
Jag vördar snillets rätt och tänkarns högre vett,
men, för min del, jag tror de föga båta.
Jag ser ej likars fel, och om jag dem har sett,
så skyndar jag att dem förlåta.
För afund, raseri och harm
jag aldrig än har öppnat denna barm.
Men all den känsloeld, som kärleken bereder,
ack! i mitt hjärta jag den bär!
Min envåldsherre nöjet är,
naturen är den gud Anakreon tillbeder.
Emellan njutning och begär
jag drömmer bort det lif mig gudarna beskära.
— Nu känner du min vishetslära.
Operan blef emellertid uppförd endast denna enda gång. Konungen, hvars olyckliga fixa idéer allt mer fått makt öfver hans inskränkta omdömesförmåga och oerhörda högmod, fann sig i sin ömtålighet om den konungsliga värdighetens helgd högeligen förolämpad af någonting så otillständigt som att på en kunglig scen, inför hela hofvet låta en prinsessa, vore det också i urtiden och på Samos, befinna sig i en dylik situation, och han fann sig föranlåten att för de närvarande excellenserna och medlemmarna af diplomatiska kåren betyga sitt missnöje
