164
på Stora operan, och både konungen och hans gemål samt änkedrottningen öfvervoro densamma uti de griljerade logerna. Man uppförde Dalayracs förtjusande sångdram ”Léon ou Le château de Montenero”. Då konungen inträdde i sin loge, mottogs han af hela salongen med starka handklappningar för att betyga de närvarandes glädje öfver hans återvunna hälsa. Fransmännen blefvo ofantligt omtyckta af vår hufvudstadspublik i synnerhet af le beau monde, främst af teaterchefen baron Hamilton, för hvilken ingenting svenskt dugde. Monsieur Desguillons, vår gamle bekante från Gustaf den tredjes dagar, blef entreprenör för sällskapet, som räknade flera utmärkta förmågor bland sig. Madame Jolivet gjorde formlig furor genom sina fioriturer i Boïeldieus ”Le calife de Bagdad”. Hon återvände till Stockholm 1812 och sjöng då några gånger mot Du Puy i ”Les deux prisonniers”. En annan förträfflig sångerska var Catherine Angelier, vidare madame Ducaire, och herrarna De Lille, Angelier, Lavillette, m. fl. Monsieur Pitou hänförde åhörarna i synnerhet såsom den unge älskaren i ”Le château de Montenero” och såsom kalifen i Bagdad. Då en ung dam af societeten yttrade sin förtjusning öfver honom och fann honom vacker, sade dåvarande öfverste Skjöldebrand, när han fick höra talas om detta: ”Nå, det kan lätt gå öfver. Laga bara, att hon får se honom på närmare håll!”
Den mycket teaterintresserade Klas Livijn skref till sin vän Hammarsköld om dem följande omdöme: ”Med fördomar mot Franska teatern gick jag dit, till en del utan dem gick jag därifrån. Onekligen
