på publiken. Tragediens hjältar och hjältinnor rörde sig icke heller på scenen på vanligt sätt, utan den alldeles sträckta öfverkroppen liksom drogs upp ur höfterna med mer eller mindre styfva knän under ett långsamt framskridande, hvarvid den fot, som tog steget, med en liten stöt sattes i golfvet. När man stod stilla, hvilade hela gestalten på den ena foten, under det att den andra endast med tåspetsen vidrörde marken. Gesterna voro öfverdrifna, enligt nutida begrepp, och råkade vid patetiska utbrott alldeles ur jämnvikt. Armarna sågade luften, benen skrefvade, och händerna skakades våldsamt. Hamlets visa råd till de agerande voro tydligen alldeles okända för den tidens aktörer, och när ändtligen den store brittens underbara skådespel uppfördes hos oss, uteslöto de första bearbetningarna den lärorika scenen, såsom saknande intresse för publiken. Dåtida tragedier och melodramer både på vers och prosa inbjödo också formligen de uppträdande till ett dylikt starkt spelsätt genom de oerhörda skurkstreck man där begick mot hvarandra, genom de jämmerfyllda klagolåtarna i ett svulstigt språk och de gräsliga samvetskvalen i långrandiga monologer. Det omtalas också ibland i pressen, huruledes många af våra storheter skreko sig hesa redan i tragediernas första akter och med möda kunde genomföra sina roller till slut. 1799 säger Journalen, då den i en anmälan af en nyutkommen pjäs omnämner, att öfversättaren bifogat anvisningar för de utförande, huru de böra uttala vissa stycken, och att sålunda hufvudrollens innehafvarinna, sedan hon vid en föregående replik blifvit påmind att deklamera med känsla, nu manas
