sparsamme Gustaf IV bestod dem en dagaflöning af endast tjugufyra skillingar. Teaterdirektionen gjorde väl häremot invändningar och framhöll, att till exempel på hösten resorna ditut voro både farliga och ofta ganska långsamma, så att man på vägen behöfde nägon slags förfriskning, frukost eller dylikt, och då förslogo ej tjugufyra skillingar långt. Men konungens svar lydde: ”De få ej någon annan resevoiture, de skola så färdas, om jag ock skulle allt intill februari månad finna för godt att här kvarblifva; det är nog, att jag dem det befaller, ej heller skola de undfå ett enda runstycke mera i dagtraktamente.” Nöjet att fara till hofs var sålunda ganska ringa, men det upphörde också snart nog på grund af konungens tilltagande ovilja mot teatern. Hofvets damer och herrar roade sig i stället med att själfva uppträda på tiljan. I synnerhet blef det nya århundradets första år rikt på lustbarheter. Den 3 april kröntes konungen och drottningen i Norrköping under en i högsta måtto obehaglig väderlek och under en följd af ogynnsamma tillfälligheter. På aftonen var stor supé, hvarunder Karsten och fru Müller läto höra sig, och äfven friherre August Adelsvärd sjöng en italiensk aria. Den 6 april afbrände stadens borgerskap ett ståtligt fyrverkeri på Saltängstorget, och dagen därpå ägde hyllningen rum, åtföljd af bal paré. Hösten tillbragte de kungliga på Drottningholm med en stor societet. Den 23 augusti började ett tornerspel, som räckte månaden ut. Den första täflingsdagen spelades på aftonen af Kungliga teaterns sujetter en dram med sång i tre akter af Pigault-Lebrun med musik af Bruni, kallad
