tempelriddaren Marigni. Konungen och hans gemål utfördes af Cederholm och Maria Franck, dåmera fru Ruckman, med all den talang dessa artister ägde; likaså Ahlgren som Marignis far, ehuru han säges ha varit åtskilligt våldsam i gesterna. Stycket kunde emellertid föga intressera större delen af publiken, då det totalt saknade några kärleksscener. Man fann det tråkigt, och det kunde ej ges mer än två gånger. Bättre lycka hade Pixérécourts treaktskomedi ”Kuluff eller Fêten i China” med musik af Dalayrac och dansdivertissemang af Deland. Intrigen har författaren lånat från Holbergs ”Jeppe”. Här är det skogvaktaren Kuluff, som får sömndrycken och tror sig vara härskare öfver en provins i Kina, när han vaknar. Pixérécourt har likväl förökat intresset genom en inflätad plan af den verklige härskarens förskjutna älskarinna att med tartarernas hjälp hämnas på honom, hvilket lyckligen förhindras af Kuluff och hans bror, hvarigenom den förre får den flicka han älskar. Pjäsen är liflig, moralisk och äfven kvick, och de kupletter Kuluff sjunger om sin hydda göra ett högst behagligt intryck. Uppsättningen i dekorationer, kostymer och baletter var praktfull. Deland var ypperlig i Kuluffs roll, och eleven Elise Frösslind visade vackra anlag såsom den unga flickan. Baletterna voro karakteristiska och Hedvig Hjortsbergs elev Fredrika Grönforss erhöll mycket bifall för sin dans. Både kören och ännu mer orkestern föreföllo svaga och i behof af betydlig tillökning. Man klagade också öfver belysningen i salongen. De forna lamporna hade ersatts genom en gammal ljuskrona midt
