skrika, ty alla biljetterna hade ju gått åt, och hans dräng hade icke betalt mer än tre riksdaler för sin biljett, fast den förstås var ända uppe på fjärde raden. Man fick vara glad, att recettagaren icke fordrat ändå högre priser. Åbergsson förklarade i Allehanda, ”att ingen enda plats blifvit taxerad till tio riksdaler, att det högsta, som blifvit fordrat för de förnämsta platserna (amfiteatern och första raden) är fyra riksdaler, att många af nämnda platser äro sålda till lägre pris, att de öfriga platserna kosta i proportion därefter, och att för ingen biljett å sidan af fjärde raden eller parterren blifvit begärt mer än en rdr b:ko.” Han tillägger, att insändaren måtte köpt sin biljett genom ett mindre pålitligt ombud, och att drängen sagt en oförsvarlig osanning. Sitt svaromål afslutade han med följande ord: ”Jag vore högst beklagansvärd, om jag, genom hvad emot mig, obevisligt, blifvit anfördt, borde frukta att förlora den smickrande välvilja jag genom ett mångårigt bemödande af en vördad och upplyst allmänhet länge erfarit. Gustaf Fredrik Åbergsson.” Hur det än må hafva förhållit sig med biljettpriserna, säkert är, att han ej förlorade publikens välvilja, därom vittnade nogsamt det ljudliga bifall, som ägnades recettagaren af de förtjusta åskådarna.
Ahlgren fick likaledes tillåtelse att den 16 december ge sin beneficeföreställning å Operan, och den 12 december var salongen utsåld. Utom nöjet att åter få besöka den minnesrika lokalen lockades åskådarna genom ett nytt skådespel i tre akter: ”Edvinsky och Floreska eller Den polska grufvan” af Pixérécourt samt baletten ”Dansvurmen”, där fru
