föreger sig ha varit vittne till Edvinskys död och anmodats af honom att lämna Floreska hans porträtt. Zamoski bringar själf denna underrättelse, och polacken, som är ingen annan än Edvinsky själf, införes. Floreska, som igenkänner honom, lyckas förställa sig, men Edvinsky förråder sig, då han får se sin dotter. Bestört öfver att ha blifvit upptäckt drar han sin sabel och anfaller Zamoski, men blir sårad, och Floreska kastar sig emellan dem för att rädda hans lif. Vakten kommer in, och Zamoski låter beveka sig att skänka Edvinsky lifvet, men befaller att inspärra dem båda i en grufva, ehuru på skilda ställen. Andra akten spelar i grufvan. Man får veta, att den öfre delen användes af Zamoski till ett fängelse för hårdhjärtade skönheter och står i förbindelse med slottet genom en hemlig gång. Edvinsky hissas ned i en tunna och föres genom en gallerport till ett undre hvalf. Nu inkomma Floreska och Polina, som uppmuntrar henne och i hemlighet för Angela till henne. Ragotzi har emellertid börjat tycka om Floreska och smickrar sig med att småningom vinna hennes bevågenhet genom den tillgifvenhet han låtsar visa. Sedan han skickat bort de kosacker, som åtföljt honom och läst igen gallerdörren till Edvinskys fängelse, öfverlägger han under en längre monolog om den plan han bör följa och lägger därunder ifrån sig nyckeln, som Angela på ett tecken af modern ögonblickligen stjäl och öppnar fängelsedörren, hvarefter hon lika behändigt lägger den tillbaka på sin plats. Knappt har Ragotzi gått, förrän Edvinsky uppkallas. Han berättar, att han i närheten har en pålitlig trupp, men fruktar,
