förnämsta, kunna vi lägga hans Kristian i ”Gustaf Vasa”, kunglig i later och åtbörder, hvilken han spelade enligt Gjörwells ord ”som en hel mästare”. Hans deklamation var förträfflig. ”Äfven som skådespelare berömdes han”, säger Benjamin Höjer, ”hufvudsakligen för sin vackra imponerande figur och ädla hållning.” Oaktadt han naturligtvis tillhörde franska skolan, hade han dock mycket litet af dess öfverdrift i sceniskt patos. Sitt majestätiska sätt att föra sig bibehöll han äfven utom teatern, om det också icke alltid öfverensstämde med omgifningen, hvaröfver man ibland kunde tillåta sig ett lätt skämt dock utan elakhet, ty han var en i alla afseenden aktningsvärd, angenäm och intressant personlighet, ehuru han blifvit bortskämd af allt smicker och fjäsande, hvarför han var utsatt, och som han för öfrigt med mycket välbehag mottog. Nils Arfvidsson berättar, att efter en stor middag, där Karsten enligt dåtidens sed, vid desserten sjungit åtskilliga svenska och franska visor, flera af gästerna bildade en grupp kring honom och sade honom några uppriktigt menade artigheter bland annat för hans förträffliga sätt att utföra kungaroller. ”Jag är alltid kung”, svarade Karsten med den lugnaste och naturligaste uppsyn i världen. Arfvidsson inföll då på franska, som han visste Karsten satte värde på, att man talade med honom: ”Oui, le roi de l’harmonie.” ”C’est cela, mon cher monsieur”, genmälde han med en olympisk nick och lade beskyddande sin hand på Arfvidssons axel med den mest älskvärda, nedlåtande min man kan föreställa sig. Ett tillfälle, då han emellertid tycks åtminstone för en stund
