utan att härtill vara öfvertalad, med nöje ändrat Godberg till Godborg och Hedengren till ... Björn: jag finner min 'förförde yngling' af ett så ädelt sinnelag, af ett så ömt, så ångerfullt hjärta, att jag anser för en heder att låna honom mitt eget namn." Det gråtmilda stycket, flödande af ett för våra dagars smak högst onaturligt uppskrufvadt patos, gjorde oaktadt Björns lugnande förklaring ett oerhördt uppseende och ställde till en förfärlig uppståndelse premiärkvällen. Hammarsköld berättar i 1821 års teateralmanacka, att hela parterren höll på att komma i slagsmål, emedan några ansågo pjäsen vara ett utfall mot handelsbiträdenas klass, andra försvarade det såsom ett oöfverträffligt mästerstycke. Pjäsen uppfördes påföljande afton för andra gången, och den 22 september lästes i Allehanda en af författaren insänd artikel om hvad den kvällen tilldragit sig på teatern: "Vid andra representationen af 'Den förförde ynglingen' fann jag mig pliktig att inför Hög- och Respektive åskådare gifva tillkänna de anledningar, som föranlåtit mig ändra vissa strofer i denna dram; men jag skulle själf finna detta tillbörliga och fria steg icke nog tillfredsställande, om jag nekade mig att i en allmän tidning äfven göra det. För första gången misslyckad att skrifva ett stycke, som väckt minsta obehag, anser jag mig skyldig att därifrån utesluta alla de ställen, som varit enda orsaken till detta missnöje, och jag dömmer mig lycklig att här offentligen hoppas, det denna aktningsvärda handelskår, sårad blott af uttrycken (pagina 21, 71, 76, 91 och 128), skall finna sig tillfredsställd med den ändring jag gjort och med det brinnande
