emigranter, chevalier Louis de Boisgelin de Kerdu och grefve Alphonse de Fortia de Piles, en af de äldsta adliga ätter i södra Frankrike, hvilken omtalas redan i slutet af niohundratalet. De anlände till Stockholm i början af år 1791 och vistades där i fem månader. De börja med att klaga öfver den besvärliga och långa infärden framåt Hornstullsgatan och Hornsgatan samt öfver den usla stenläggningen, där sådan fanns. Få städer i Europa, säga de, äro så illa stenlagda. Drottninggatan och Regeringsgatan voro de vackraste och bäst bebyggda gatorna, men belysningen dålig, och polisbetjänterna oftast berusade. Dryckenskapen var i allmänhet mycket stor, och man såg till och med barn på nio, tio år tömma stora glas brännvin. Något godt värdshus fanns ej att få, men det var ändå mycket dyrt att lefva där. Kort efter sin ankomst blefvo de af spanske ministern presenterade på hofvet. De äro entusiastiska och uppriktiga beundrare af Gustaf III, hvilken de skildra icke blott såsom en vältalig, stor, tapper och ädelmodig konung utan äfven såsom den älskvärdaste människa med ett outtömligt förråd af anekdoter af alla slag.
Utom Gustaf III:s glänsande fester och snillrika umgänge anse de teatrarna såsom de enda bland hufvudstadens nöjen, hvilka äro värda att prisas. Tre scener med fyra skådespelartrupper tycka de vara ett ganska respektabelt antal för en befolkning af endast 75,000 personer. De hunno se nio olika representationer å Kungliga operan, af hvilka de satte "Gustaf Vasa" främst. Karsten i Kristian tyranns roll hade ett ädelt utseende och spel samt den vackraste röst,
