64
och fru Desguillons och gjorde sedermera hvar på sin plats sina utmärkta lärare heder. Talscenen utvecklade för öfrigt en rätt liflig verksamhet, ehuru nästan allt som gafs föll efter ett par gånger utom den af böner, tårar, knäfall, utrop och dåningar öfverfyllda tyska dramen "General Schlenzheim" med de Broen i titelrollen. Hans hustru spelades af den såsom mère-noble högt skattade fru Löfborg. Generalens son, den preussiske ryttmästaren von Erlau, spelades af Widerberg, och Hjortsberg fick ånyo tillfälle att såsom Preussens behärskare briljera med sin mönstergilla konungaskepnad från "De begge kammarpagerne". Ett par pjäser, hvilka också vunno publikens bifall, voro Beaumarchais' "Barberaren i Sevilla", som redan 1785 gafs hos Stenborg och ännu stod på hans repertoar, samt en af teaterns andre direktör, dåvarande kaptenen Karl Gustaf Nordforss, från franskan lokaliserad sentimental tvåaktskomedi, "Den förtroliga aftonmåltiden", utmärkt spelad af Andreas Widerberg såsom den hederlige äkta mannen och Fredrika Löf såsom hans högfärdsgalna men omsider botade och ångerfulla maka.
Af redogörelsen för de närmast föregående årens teaterverksamhet i hufvudstaden synes nogsamt, att repertoaren var i ett betänkligt sjunkande. Man gaf en mängd rent af underhaltiga stycken, undantagsvis några få goda, nästan inga förträffliga, och utförandet lämnade alltför ofta anledning till klander. En af de härtill mest bidragande orsakerna var utan tvifvel, att den af Kellgren påbörjade och på ett så förtjänstfullt sätt skötta teaterkritiken i Stockholmsposten, hvars exempel följdes af ett par andra
