Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

104

1822 den 27 februari gjordes en repris af Glucks mästerstycke ”Iphigenie i Auliden” inför fullsatt salong, men de nya rollinnehafvarna voro ej i stånd att utplåna saknaden af Karsten, Stenborg, Karolina Müller och Fransiska Stading. Den som minst förmådde det var Lindström, hvars spel alldeles icke gaf någon illusion af en Akillevs, och hvars vackra och melodiska röst denna kväll till på köpet saknade sin vanliga klangskönhet. Bäst var Kinmanson som Agamemnon. Körer, balett och maskineri voro så bra, som teatern i sitt dåvarande skick kunde åstadkomma.

Den 3 april dog Edouard Du Puy plötsligt af slag, och bestörtningen blef stor såväl inom teaterkretsarna som hos den stora allmänheten. Han började bli korpulent, hade kort hals och blodet åt hufvudet, hvarför han vant sig vid åderlåtningar om vårarna. Af någon tillfällig anledning dröjde han därmed detta år, hvilket förorsakade honom blodslag, som genast ändade hans lif. Du Puys lefnadssaga har förut i dessa anteckningar blifvit fullständigt berättad i sammanhang med hans landsförvisning under Gustaf IV Adolfs regering och hans återkomst 1812, och jag vill här endast i största korthet erinra om hans obestridliga genialitet och mångsidiga talang. Jämte Foroni var han den skickligaste orkesteranförare, som Kungliga operan någonsin haft, och hade en alldeles egenartad förmåga att göra sig åtlydd och upprätthålla ordningen bland personalen. Under hans ledning höjde sig vårt hofkapell till tredje rangplatsen inom Europas orkestrar med framstående artister i alla stämmorna, och han var dessutom en