instämma i publikens applåder, och själfva Catalani häpnade, när hon under sitt besök i Sverige fick höra fru Lidbeck sjunga. Hon invaldes i Musikaliska akademien på samma gång som denna sin världsberömda medtäflerska, bosatte sig efter sin mans död 1829 i Stockholm och afled därstädes 1864. Ännu på 1840-talet väckte hon i Harmoniska sällskapet musikkännares lifliga beundran.
Efter mångårig hvila uppfördes ånyo i februari Kotzebues omoraliska, men gärna sedda fyraaktskomedi ”Grefvarne Klingsberg”. Stockholmsposten säger, att Hjortsberg, som spelade sin gamla roll, den äldre Klingsberg, framställde en god, hederlig, smått narraktig borgare, hvilken på gamla dagar får det infallet att synas ung och vän till det vackra könet, men ej den rike grefven, den fine världsmannen, som af vana och en falsk god ton låtit förleda sig att vilja öfverträda naturens och sedlighetslagens gränser, under det hans bättre egenskaper ofta mot hans önskan framtränga och förråda honom. Äfven hos Torsslow, som nu för första gången utförde den unge Klingsbergs roll, saknade man stundom detta finare, ädlare sätt att vara, som borde utmärka det stånd han föreställdes tillhöra, samt i hans förhållande till fadern denna sonliga kärleksfulla undergifvenhet, som Kotzebue ämnat till ett förmildrande drag i den eljest något bisarra teckningen. Däremot tilldelar tidningen aftonens första pris åt Karolina Richter (sedermera fru Bock) för hennes utförande af fru Wunschels roll, hvilken alltid ansågs som en af hennes bästa skapelser. Hon spelade denna halfbildade, trätgiriga och fåfänga
