Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

164

synen på det ena ögat, men har den harmen och förödmjukelsen, att hon begagnar sin syn till att ge hans bukett, den trogna kärlekens symbol, åt regementstrumslagaren. Herr Starr tröstas dock med, att hon slutligen väljer honom till sin man, fast det sker bara af pur erkänsla. Det var ett litet roligt harmlöst skämt, utmärkt af en lätt och lekande dialog, som var späckad med kvicka infall och ordlekar och på ett uddigt sätt begabbade en mängd hvardagliga, platta och känslosamma fraser och karaktärsteckningar, som då vunnit burskap både på teatern och i romanen. Den mottogs väl af publiken, allra helst som den spelades särdeles förträffligt af Hjortsberg som Starr och Karolina Richter som kusin Mimi, i hvilken hon med sann uppfattning och utan karikatyr återgaf en några och trettio års litet svärmisk borgarmamsell.

I mars 1824 fick man skåda en repris af Sacchinis mästerverk ”Oedip i Athen” med Fredrik Kinmanson i titelrollen. Det var ingen lätt uppgift att efterträda den store Karsten i en af dennes förnämsta skapelser, men sedan han öfvervunnit den rädsla, som nästan alltid åtföljde hans första framträdande på scenen, gjorde sig hans sköna, manliga stämma mer och mer gällande. Han värmdes synbarligen af rollen och blef alltmer sann och rörande. I synnerhet förlänade han åt den underbara trion i tredje akten, som väl utgör operans höjdpunkt, en hållning och ett uttryck, som öfverraskade publiken och stegrade dess hänförelse ända till entusiasm. Lindman utförde Teseus och Lindström Polynices. Aftonens pris eröfrades dock af Elise Lindström nu liksom så