är viktigt, och illusionen fäster sig som oftast mer vid smärre omständigheter än vid betydligare. På franska teatern har man befarat, att allmänhetens stränga omdöme skulle ogilla så många nyheter på en gång, hvarför man ej vågat gifva dessa entreaktsscener. Men skulle de annorstädes försökas, torde man snart erfara, att hvad i de första entreakterna, innan intresset hunnit stadga sig, tycks vara obetydligt, blir i de senare af en tämligen viktig inverkan på handlingen.” Mellan akterna framträdde på scenen, under en därtill lämpad musik någon eller några af de spelande och uttryckte genom sina åtbörder, hvad som under tiden ansågs försiggå, samt beredde åskådarna på nästa akts innehåll. Det hela var sinnrikt anordnadt och misshagade icke publiken, men har dock aldrig manat till efterföljd.
Såsom efterpjäs gafs ”Kammarpagerne”, hvars egentliga värde bestod i Hjortsbergs underbara förmåga att fortfarande fullt illusoriskt framställa Fredrik den store.
Sista nyheten för säsongen på den lyriska scenen var Gioacchino Rossinis opera buffa i två akter ”Turken i Italien” i öfversättning af Remmer med balett af Ambrosiani, som uppfördes den 21 april. Det var första gången ett arbete af ”svanen från Pesaro” gick öfver svensk scen. Redan tio år förut hade Rossini genom sin ”Tancredi” erkänts såsom Italiens störste då lefvande operakompositör, hvilket han bekräftade genom ”l’Italiana in Algeri” 1813, ”il Turco in Italia” 1814, ”Elisabetta” 1815 och framför allt genom ”il Barbiere di Seviglia” 1816.
Libretton till ”Turken i Italien” är skäligen
