blixtrande af verklig komik, af oefterhärmlig bonhommie här på den trånga landsortstiljan, som då han i Stockholm öfverhöljd af applådissemanger spelade mot Hjortsberg. Ty herr Sevelins glada, älskliga talang är redan för referenten ett barndomsminne — för månget godt, innerligt löje står han hos honom i förbindelse — han minns honom från den svenska komiska scenens lysande dagar. Det var då herr Sevelin skapade dessa roller, af hvilka minnet skall öfverlefva honom — Pfefferkorn i ”Numro 777”, betjänten i ”Juden”, baron Torrved i den här ifrågavarande pjäsen — skapade, ty i sig själfva äro dessa roller tämligen obetydliga, det är endast under talangens bearbetning de få en betydelse, som man förut knappt anat. Men på dessa roller har herr Sevelin en gång tryckt prägeln af sin sällsporda förmåga och kallat upp dem till ett lif, hvarom man icke kunnat drömma — sådan är den store skådespelarens företrädesrätt.” Äfven länsmanskan i ”Tillfälle gör tjufven” hörde till hans repertoar. Det var en gammal tradition, att den rollen skulle spelas af en karl. Vid dess första uppförande af hofvet i april 1783 på Ulriksdal spelades den af pagen Mannerhjerta och på 1850-talet minns jag, att Georg Norrby utförde densamma. När Kungliga operan 1882 firade sin sekularfest, stod den glada vådevillen åter på repertoaren med Viktor Dahlgren såsom länsmanshustrun. Sevelin saknade dock icke förmåga att äfven utan öfverdrift återge roller, hvilket ådagalades af hans förtjänstfulla spel såsom Harpagon i Molières ”Den girige”.
Sevelin kom 1801 vid tio års ålder till Kungliga
