Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
193

Kullberg, som man med nöje kan läsa än i dag. Pjäsen har väl icke samma värde som författarens mästerverk ”Spelaren”, hvilket intar ett af de främsta rummen inom den franska teaterns repertoar, men liksom hans öfriga lustspel är det skrifvet med glänsande kvickhet och öfverdådigt humör och äger således den stora förtjänsten att roa. Sevelin var ogement lustig såsom den gamle utmärglade girigbuken Géronte, hvilken trots sin oupphörligt återkommande kolik skarpt funderar på att gifta sig med den unga Isabelle, Karin Fagerberg, som älskar hans systerson Eraste, spelad af Lindman. Mycket muntrande var också Lars Hjortsberg såsom Erastes betjänt Crispin, hvilken för att lura gubben förklär sig än till en fräck brorson, än till en kvinnlig släkting, än till Géronte själf, i synnerhet lär han varit oemotståndligt skrattretande i fruntimmersdräkten, hvars långa släp bars upp af en liten jokej. Till pjäsens framgång bidrog äfven Karolina Åbergsson som Gérontes fintliga tjänarinna Lisette, hennes älskade Crispins verksamma biträde i alla dennes illistiga påhitt för att förhjälpa sin herre att bli Gérontes universalarfvinge och vinna Isabelles hand. Salongen var fullsatt och publiken förtjust i det roliga och underhållande stycket.

Först den 8 september öppnade Stora teatern sina portar, då hofkapellet klockan sju på aftonen gaf en konsert till förmån för den unga sångerskan Josephine Frölich, som sjöng recitativ och aria ur operan ”la Rosa bianca” af Simon Mayr, tvenne arior ur Rossinis operor ”Cenerentola” och ”Donna del lago” samt tema af Caraffa med variationer af

13 — Svenska teatern IV.