Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

200

att bli innebränd under sina bemödanden att rädda sin egen och Delands tjänstflickor, hvilka jämte teaterordonnansen Jonson tyvärr blefvo lågornas rof. Lindman blef vid sitt nästa uppträdande på scenen för detta sitt välförhållande af publiken mottagen med de mest entusiastiska bifallsyttringar, och Karl XIV Johan tilldelade honom en lifstidspension såsom vedermäle af sitt välbehag.

Hur oerhördt bristfälliga brandordningarna den tiden voro, kan man förstå däraf, att en handtlangare, som, strax innan elden upptäcktes, gått med bart brinnande talgljus på tredje botten under teatern, befriades af kungliga slottsrätten, hvilken omsider den 9 februari slutade sin undersökning om branden, från allt ansvar, emedan det varit honom såväl som andra teaterarbetare tillåtet att såväl i vindarna som i maskineriet under teatern gå med bart tändt ljus och till och med ”snyta” det med fingrarna, och han kunde ej öfverbevisas om någon särskild vanvårdnad vid eldens handhafvande. Brandmästaren däremot, som ej haft eldsläckningsanstalterna i användbart skick, dömdes att bota fyra rdr bko, och spruthandtlangaren, som, oaktadt han hade vakten, utan giltig orsak helt enkelt gått ifrån sprutan, fick sig ådömd en plikt af tio rdr bko.

Hvilken fruktansvärd katastrof hade det icke kunnat blifva, om elden utbrutit en kväll, då ett stort spektakel gifvits såsom ”Johanna af Montfaucon” eller ”Svante Sture”, och sujetterna befunnit sig i sina klädloger. De hade troligen alla omkommit, emedan teatern ägde blott en enda utgång från scenen, och alla oljelamporna slocknade af den tjocka