Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
205

tillsägelser. På grund af de kungligas närvaro måste äfven garnisonsofficerarna infinna sig, och lord Benjamin Bloomfield omtalar i sina memoarer, att på en bal i april 1826 hos grefvinnan af Ugglas alla officerarna på grund af en eldsvåda plötsligt försvunno, så att damerna ej hade andra kavaljerer än diplomatiska kårens medlemmar att dansa med.

Redan då dryftades det i tidningarna om nödvändigheten att anskaffa en skyddsridå af järnplåtar, men det behöfdes de ohyggliga teatereldsvådorna i Paris och Wien för att ändtligen bringa förslagen till verklighet. För att trygga allmänhetens farhågor för ett upprepande af en liknande olycka, ökade emellertid teaterdirektionen sina försiktighetsmått under pågående representationer å Stora teatern.

Hvad Arsenalsteaterns kvarlefvor beträffar, tänkte man dels ånyo inreda dem till teater, dels använda dem till ett riksarkiv eller en garnisonskyrka, men slutligen blefvo de på våren 1826 försålda på auktion och inropades för ettusen sjuhundraåttio rdr bko jämte åliggande att ha dem bortförda till den 1 oktober. Man begick emellertid den försummelsen att ej i kontraktet bestämma, det köparen också skulle jämna platsen, hvilket då kunnat ske med ringa kostnad och besvär. Först fyra år efter ruinens bortskaffande utbjöds arbetet på entreprenad och antogs för den ringa summan af fjortonhundra rdr bko, hvilket var alldeles otillräckligt, efter hvad hvar och en bort inse. Sedan entreprenören utbetalat tvåtusen sexhundra rdr bko, måste han för att icke bli ruinerad ingå till Kungl. maj:t med anhållan om ersättning för den kontanta förlust han lidit. Ändtligen blef