Jupiters starkaste åskdunder. Mellan detta piano och detta forte rörde sig hans oöfverträffliga crescendon och diminuendon. I sina egna operor, som han instuderade med en ännu större sorgfällighet än annars, och hvars repetitioner räknades ända till åttio, nådde han en ensemble utan like.” Per Erik Svedbom, som vistades i Berlin 1838, är icke lika intagen af beundran för hans snille. Han skrifver till sin älskade Fredrika efter att ha åhört en konsert på konungens födelsedag den 3 augusti: ”Man kan svårligen göra sig en föreställning om höjden af det charlataneri han drifver med sina instrumentalmassor. Uti en s. k. festmarsch, som gafs dagen till ära, var icke allenast orkestern fullsatt med nära hundrade instrumentalister, utan hela scenen var dessutom uppfylld med regementsmusikanter, hvilka där bildade tre stora orkestrar till, så att det hela utgjordes af mer än trehundra instrumenter under fyra kapellmästares anförande (Spontini var dock ej själf med, han är i England). Det var ett skrällande och ett dundrande och ett smattrande, så Gud sig förbarme! Jag skyller verkligen ’Ritter von Spontinis’ musik till en stor del för att — jag fick ondt i magen. Kompositionen — uti hvilken den bekanta folksångsmelodien ’Bevare Gud vår kung’ var inflätad — var helt och hållet beräknad på knalleffekter.”
Under det sista året Lagerbielke var chef, uppsatte han ännu ett stort musikverk nämligen Boïeldieus mästerstycke ”Hvita frun”, hvars sidenfrasande
