Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

248

Yngve och Freja, Lokes intriger med mera, och slutar med att Oden själf ristar sig med svärdet och dör. Uppsättningen var särdeles frikostigt verkställd med fyra nya dekorationer och icke mindre än etthundratrettio nya kostymer. Sara Strömstedt hade som Freja den minsta möjliga betäckning, liknande hennes sista klädnad som Tilda i Leopolds ”Oden”, hvarigenom hennes underbart vackra gestalt nästan helt och hållet kom till sin naturliga rätt. De rimmade alexandrinerna voro i allmänhet lediga, välljudande och korrekta, ehuru halfva antalet bestämdt hade varit nog. Det hela verkade mycket ståtligt, men på samma gång dödande tråkigt, och publikens hållning vid andra representationen var isande kall. Ända till våren 1830, då tragedien gafs sista gången, hade den icke stått på affischen mer än nio kvällar.

Det andra svenska originalet var ett historiskt skådespel i tre akter af den kände litteratören, kanslirådet Peter Adam Wallmark, ”Sulioterne eller Sulis öfvergång”, med musik af Berwald. Det behandlar en episod ur det grekiska frihetskriget och uppfördes första gången i säsongens elfte timme den 11 maj 1827, men befanns vara nästan tråkigare än ”Oden” och kunde ej gifvas mer än åtta gånger under ett och ett halft år, oaktadt teaterns förnämsta krafter voro i elden. Till och med Lars Hjortsberg uppträdde i en gammal paschas skepnad, för hvilken roll han icke alls passade. Trots Lagerbielkes alla invändningar måste han låta iscensätta stycket på uttrycklig befallning af konungen, hos hvilken Wallmark stod i stor gunst på grund af sitt politiska