46
London belägna slott, i hvars park stycket tilldrar sig. Efter en sånglektion, som den italienske professor Crescendo gifvit henne, kommer en betjänt och berättar för baronen, att han lofvat dennes bistånd åt en resande herre, som önskar bese dårhuset och för det ändamålet måste förskaffa sig rekommendation från någon känd person i grannskapet. Baronen efterfrågar hans namn, och betjänten svarar ”grefve Roseval”. Amelie går, sedan baronen bedt att ensam få taga emot honom. Grefven inkommer i den tro, att han redan befinner sig på dårhuset, och att baronen är detsammas direktör. Då nu Crescendo blir synlig, inbillar baronen denne, att grefven är en rysk prins, som beskyddar de sköna konsterna, och till grefven säger han, att Crescendo är en hög ämbetsman, som har den vurmen att tro sig vara en stor kompositör. Efter en lustig scen dem emellan återkommer baronen och omtalar, att en grefvinna, som blifvit tokig af kärlek, emedan hennes man öfvergifvit henne, nalkas mellan träden, och grefven anhåller att få bli ensam med henne. Amelie spelar sinnesrubbad, och grefven blir utom sig af smärta, då han på detta sätt igenfinner sin hustru. Just då visar sig Crescendo igen, Amelie går sin väg, en förklaring äger rum mellan de bägge herrarna, grefven får situationen klar för sig, besluter betala med samma mynt och springer ut. Betjänten berättar för baronen och Amelie, att grefven blifvit tokig. Han ser sin hustru öfverallt, anklagar sig själf och slår sönder allting i ursinne. Amelie blir förtviflad, och baronen går för att närmare taga reda på förhållandet. Grefven inkommer med förstördt utseende och kläderna i
