64
nyutnämnde docenten Atterbom ett bref till Geijer, däri han omtalar föreställningen: ”Maria Stuart har nu af Åkerhielm blifvit lurendrejad in i det akademiskt-klassiska Stockholm och gör, liksom hennes kusin Hamlet, mycken lycka. I går såg jag henne med mera nöje, än jag hade väntat mig. Förtrollningen af de vackra Schillerska verserna och det majestätiska, rytmiska språket är väl i öfversättningen bortdunstad, men stommen är dock tämligen troget bibehållen och rycker åskådaren från akt till akt oemotståndligt med sig. Första akten och äfven till det mesta den andra spelades mycket illa, utom af Torsslow, hvilken unge skådespelare såsom Mortimer gjorde sin sak rätt bra. Men äfven Maria själf (fru Ekström(!), om jag rätt minns namnet) tog slutligen upp sig och skall säkert nästa gång spela sin roll mera otadligt. För öfrigt äga våra aktörer ännu intet begrepp hvarken om deklamation af vers, eller om tragisk deklamation i allmänhet. De flesta falla öfver en bank i en viss slentrian af enformig predikoton, med nästan ingen annan individuell variation, än att den ene ramlar fortare upp sin läxa, och den andre gör henne trögare ifrån sig. Men goda pjäser och öfning skola hjälpa saken; ty det felas de bättre bland våra aktörer ej anlag till poetiskt sinne, fastän det ännu är kaotiskt och outveckladt. Det samma gäller om publikum.”
Under den följande hösten uppfördes blott en enda större nyhet, en historisk treaktsdram af Pixérécourt ”Den röda och den hvita rosen”, med hvilken den Stora teatern öppnade sina portar för säsongen. Stycket, som innehöll endast en helt vanlig
