Ett af den nyromantiska skolans ledsammaste snedsprång äro de beryktade ödestragedierna, som i Tyskland sköto fram likt svampar om hösten, alltsedan Zakarias Werner 1810 uppfört sin verkningsfulla, men hemska enaktare "Der vier und zwanzigste Februar", hvilken upprullar de gräsligaste olyckor och brott såsom följder af en faders förbannelse. Det gemensamma draget hos alla dessa "Schicksaltragödien" är det förutbestämda, obönhörliga, oundvikliga, illvilliga ödets tillintetgörande ingripande i människolifvet, vare sig dess offer förtjäna det eller icke, hvilket ger lika omotiverade som oupphörligt återkommande anledningar att hopa den ena rysligheten på den andra. Bland de otaliga "fatemanufacturers", såsom Coleridge kallat dem, framstod i synnerhet Adolf Müllner, hvars dystra fyraaktssorgespel från 1812 "Die Schuld" väckte stort uppseende i Tyskland. Det var skrifvet i en bländande versform, som han lånat från Calderon, och man ställde det i början vid sidan af Schillers bästa stycken. Under ett årtionde behärskade det de större tyska teatrarna, men har sedan blifvit nedsatt långt under dess verkliga värde. Ännu 1829 skref Svensk litteraturtidning i minnesorden öfver den då nyss aflidne dramatikern, att "sedan Byrons död skaldekonsten ej lidit en större förlust".
På Charlotte Eriksons recett den 17 maj gafs det välskrifna, om ock beklämmande dramat i en af Valerius förträffligt gjord öfversättning i originalets trokaiska versmått. Innehållet är i största korthet, att don Valeros, grand af Kastilien, är fader till tvenne söner, Carlos och Otto. En gammal
