116
Fru Vilhelmina Enbom, som under sitt fyraåriga äktenskap med kapten Anders Lindeberg öfvergifvit teatern, återvände dit den 1 oktober, sedan giftermålet blifvit lagligen upplöst. Hon debuterade den 14 november i ”Vestalen” såsom den äldsta jungfrun, förut sjungen af fru Sevelin; såsom en af de unga damerna i ”Herr Des Chalumeaux”, när denna gamla roliga fars gafs till efterpjäs på fru Eriksons recett den 9 december med Sevelin i titelrollen och Lars Hjortsberg som hans jockej; och slutligen såsom kammarjungfrun Nerine i ”l’Irato” med musik af Méhul sista gången den uppfördes på Kungliga teatern den 29 december. Denna lustiga enaktsoperett, som hos oss upptogs på spellistan redan 1808, har en särskild historia att tacka för sin tillkomst. Bonaparte, som gärna omgaf sig med konstnärer och lärde, såg äfven Méhul ofta vid sitt bord. Flera gånger påstod han i dennes närvaro, att endast italienare kunde med lyckligt resultat åstadkomma en verklig opera buffa. Slutligen erbjöd sig Méhul att i italiensk stil komponera en fransk komisk opera för Feydeauteaterns sångare. Marsollier försåg honom med en librett, hvari han införde den italienska buffans hufvudpersoner signore Pandolfo, signore dottore, Scapin, en affekterad, söt Lysander i skarp motsats till den bråkige onkeln, den senares koketta och listiga nièce med sin muntra kammarjungfru, och slutligen en svärm drumliga betjänter, med hvilka den hetlefrade Pandolfo för ett hiskeligt väsen. Hela tillställningen utgör en högst löjlig karikatyr öfver den italienska buffan, hvars stil Méhul lyckligt efterhärmat och på flera ställen åstadkommit en dråplig
