gamle kungen, hvilken 1826 adlade honom och året därpå utnämnde honom till kammarherre, och Beskow återgäldade den furstliga välviljan med en oskrymtad tillgifvenhet och en hängifven beundran för den hjälte, som då ledde Sveriges öden. Mäktigt bidrogo till Beskows hastiga utveckling de vidsträckta resor han i tidiga år fick göra, och hvarunder han stiftade bekantskap med Öhlenslæger, Goethe, Tieck, Schlegel, Grillparzer, Victor Hugo, Lamartine, Thiers, Guizot, Béranger, Thomas Moore, Canova, Cherubini och den lefnadsvise, liflige åttiåringen Bonstetten, som lefvat med i flydda tider och kunde berätta för honom om Jean Jacques Rousseau och Voltaire. Och hvilka män funnos icke i vårt eget land under detta tidehvarf, som alltid i vår bildnings häfder skall räknas såsom ett af de märkligaste: skalder sådana som Franzén, Wallin, Tegnér, Atterbom, Ling, Stagnelius — häfdatecknare som Geijer och Strinnholm — tänkare som Grubbe och Boström — naturforskare som Berzelius och Wahlenberg — bildhuggare som Byström och Fogelberg — målare som Fahlcrantz och Sandberg — politiker som Skogman, Järta och Wirsén — vältalare som Lagerbielke och Wetterstedt. Kanske Martina von Schwerin såg honom fördunklad af alla dessa strålande namn, då hon 1834 så elakt skref till von Brinkman: ”Beskow har något i sitt väsende, som ovillkorligt påminner om en champignon: en smula smak på saucen kunna väl hans snillefoster i tal och skrift sätta, men till väsentlig rätt, som mättar och föder en frisk natur, därtill duga de väl aldrig”.
Sin oförvanskligaste lager vann Beskow såsom
9 — Svenska teatern V.
