Kinmansson ersatte honom dåligt i ”Don Juan” och ”Friskytten”, och ”Barberaren” kunde utan honom alls icke uppföras. ”Figaros bröllop” återupptogs med Sällström i titelrollen, där han hade rätt lyckliga moment och hugnades med den nästan fulltaliga publikens bifall, i synnerhet efter arian ”Säg farväl, lilla fjäril”. Han ansågs till och med i detta parti vara bättre än själfve Du Puy, hvilken under sina sista år blef betydligt däst. Vid ”Don Juan”-reprisen i april hade fru Enbom öfvertagit donna Annas parti, och Fahlgrens återinträde hälsades med liflig tillfredsställelse. Musikvännerna fingo äfven njuta af uvertyren till ”Den stumma” (premiär i Paris skottdagen 1828), som af hofkapellet för första gången spelades mellan akterna den 9 februari, och precis en månad därefter af uvertyren till ”Oberon” (premiär i London den 12 april 1826), likaledes såsom mellanaktsmusik. Den förra operan blef hos oss uppförd i sin helhet 1836, den senare först 1858.
Till reprisen af ”Aline” den 16 februari hade balettmästaren Rhénon komponerat ett nytt stort divertissemang, som dansades af Ambrosiani, Selinder, Silfverberg samt mamsellerna Daguin, Alm, Fägerstedt, m. fl. Äfven en ny balett af Rhénon framfördes för första gången den 4 maj. Det var ett nytt arrangemang af den framstående franske premiärdansören Louis Duports pantomimbalett ”l’Hymen de Zéphire”, som redan 1812 gifvits här några gånger. Den var nu uppsatt med mycken omsorg, dekorationerna voro vackra och de nya kostymerna både lysande och smakfulla. Zéphire utfördes af Per Erik Wallquist, Apollo af Anders Selinder, Mirtill
