178
veckor därefter ägde ett bifallsuppträde af annat slag rum i teatersalongen, då ”Victor eller Skogsbarnet” uppfördes med Torsslow i titelrollen och ”Nya garnison” till efterpjäs, hvilket i Argus sålunda beskrifves: ”I söndags gafs ett framropningsspektakel af Stockholmsteaterns parterr och femte rad, hvilket i larm och oskick öfverträffade alla föregående; också har det här tadlats öfverallt: själfva Aftonbladet har nödgats tadla det, fastän det var ett pöbeluppträde. Hittills hade parterrens framropningsform vanligtvis dröjt till slutet af spektaklet. Den, som ej ville höra på skränet, kunde således gå sin väg, utan att förlora något af representationen, och så har äfven mer och mer blifvit bruket, så att parterren och femte raden börjat blifva tämligen ensamma om teatersalongen vid sina efterspel. Detta tycks ha förargat sällskapet, och i söndags hittade man på den utvägen att börja framropningstjutet emellan pjäserna. Det var herr Torsslow, som denna gång blef föremål för oväsendet, och detta fortsattes omkring en half timme och öfverröstade till och med orkestern, som förgäfves sökte nedtysta skränet med en af sina bästa symfonier”. Torsslow kunde emellertid icke efterkomma parterrens önskan, emedan han måste omkläda sig till efterpjäsen, och tidningen hoppas, att ”dessa saturnalier måtte förvisas till Djurgårdsteatern eller den tillkommande Nationalteatern”.
Kvällen före palmsöndagen, lördagen den 14 april, då Kungliga teatern gaf sin sista representation före påsk — ty den tiden voro skådebanorna stängda en hel vecka före denna stora kyrkohögtid — uppfördes för första gången Beethovens enda opera ”Fidelio”.
