28
år gammal debuterade hon i Venedig och väckte en oerhörd entusiasm. Teatrarna stredo om att få äga henne, särskilda operor komponerades för hennes räkning, och hela Italien genljöd af hennes beröm. 1801 erhöll hon ett lysande anbud från Lissabon, där hon kvarstannade i fem år och gifte sig med en fransk kapten, Valabrègue, anställd vid legationen därstädes. Därefter företog hon konstresor till Madrid, Paris och London, där hon stannade till 1814 mot ett årligt gage af nittisextusen francs och förtjänade oerhörda summor under sina rundfärder i provinsen. Hon stod då på höjden af sitt rykte och sin konstnärliga utveckling och var fullkomligt afgudad af publiken. Af Ludvig XVIII anförtroddes hon under några år ledningen af den Italienska operan i Paris med ett årligt anslag af etthundrasextitusen francs, men företaget bar sig icke, och hon begaf sig 1818 ånyo ut på konstresor genom hela Europa, hvilka artade sig till ett formligt triumftåg. I Berlin överlämnade man till henne Akademiens stora guldmedalj, och i Wien, där reduttsalen, som rymde tretusen personer, hvarje konsert var fylld till sista plats, lät staden slå en särskild medalj till hennes ära.
Catalani var en högst ovanlig företeelse. Hennes röst var en af de mest omfångsrika, klangfulla och böjliga sopraner, som någonsin funnits. Den gick upp ända till trestrukna f. I synnerhet lära hennes drill och hennes kromatiska skala ha varit beundransvärda. Hon var den första, som sjöng den berömde franske violinvirtuosen Pierre Rodes variationer, och ingen har sedan dess gjort det såsom hon,
