30
man ej märker dem. Man glömmer den mest förvånande konst för känslan, som talar igenom den. Öfvervunnen svårighet är en förtjänst, som Catalani är för förträfflig att berömmas för. Det är anden och lifvet i hennes exekution, som är det förträffliga. Det är ej exekution. Det hon exekverar tycks hon komponera, så fullt hennes egendom blir det, och med en så lefvande originalitet öfverlämnar hon det åt åhörarna. Så uttryckte jag mig ögonblicket efter sedan jag själf första gången varit hennes åhörare, och jag finner intet skäl att ta tillbaka mina ord. Jag har sedermera studerat henne i olika karaktärer såväl i komiska operan som i den allvarsamma: hennes talang tycks vara universell. Hennes aktion och figur äro fulla af uttryck — på nära håll förlorar hennes utseende något, men hennes röst är äfven i tal ovanligt vacker."
I Stockholm gaf hon sin första konsert den 15 september. På grund af sin skönhet och sitt eldiga temperament tycktes konstnärinnan, trots sina fyrtiåtta år, på sin höjd nått trettitalet, och ehuru hennes röst helt naturligt ej ägde kvar ungdomens hela bedårande behag, väckte den dock genom hennes underbara sångkonst en utomordentlig hänförelse. Den andra konserten den 27 september var besökt af tvåtusenfemhundra personer, och hela den kungliga familjen var där. Tidningarna flödade af loford. "I sanning", säger Argus, "aldrig har jämförelsen med serafsröster ägt en skönare verklighet, aldrig någon konstnär sannare rättvisat sitt namn än Angelica Catalani". En annan bedömare yttrar: "Hennes röst är nästan öfvernaturlig, ty den kolossala styrka, den
