Henri Beyle, Rossinis spirituelle biograf, som själf var vittne till de triumfer denne skördade på Teatro della Fenice för detta sitt verk, berättar därom följande: ”Själfve Napoleons ankomst var icke i stånd att rycka Venedigs uppmärksamhet från Tancredis kompositör och fästa den på segraren vid Marengo, på Italiens befriare. Det var ett verkligt musikaliskt raseri, hvarmed denna opera emottogs af ung och gammal. Hela Venedig sjöng: ’Mi rivedrai, ti rivedro!’ Mer än en gång sågo sig domarna i domsalarna tvungna att anbefalla åhörarna tystnad, då de ständigt gnolade för sig själfva: ’Ti rivedro, mi rivedrai!’” Hur förunderligt lätt Rossini fann sina melodier framgår bland mycket annat af en anekdot från denna opera. Tankreds parti var enligt dåtida italiensk smak skrifvet för altstämma och maëstron hade för hjältens ryktbara inträde på scenen komponerat en stor aria, som signora Adelaide Malanotte, hvilken då stod på höjden af sin skönhet, sin talang och sina kapriser, aftonen före premiären förklarade, att hon ej ville sjunga. Man kan föreställa sig Rossinis förtviflan. Han visste, att om Tankreds entré misslyckades, skulle hela operan falla. Tankfull går han tillbaka till sitt värdshus och skrifver där den sköna arian ”Tu che accendi”, till hvilken han tog idén ur en grekisk litania, som han ett par dagar förut hört sjungas under aftonbönen i den grekiska kyrkan i Venedig. Där kallas denna aria än i dag för l'aria dei risi, emedan uppassaren, när Rossini helt förtviflad kom hem, frågade honom som vanligt: ”bisogna mettere i risi?” Riset sattes på elden, och emedan det icke behöfver lång tid att koka, var
