130
Schiller stod den tiden uppenbarligen under alldeles samma idékonstellation som den annalkande franska revolutionen, och nationalkonventet misstog sig endast på adressen, när det till fransk medborgare 10 oktober 1792 utnämnde mr Gille, publiciste allemand, en ära som denne dock afböjde.
På den kungliga scenen gafs dramat i Karl August Nicanders öfversättning af den bearbetning af stycket, som då användes på Schauspielhaus i Berlin, men som kritiken här ansåg dålig. Uteslutna voro ett par af brödernas långa monologer, Amalias vackra sånger till luta samt åtskilliga hela scener, men trots dessa många strykningar räckte spektaklet i fulla fyra timmar. En afgjord försämring var slutscenen mellan bröderna, där Karl störtar ned Frans i tornet under utropet: ”Jag förlåter dig broder — far till afgrunden niding!” Aftonbladet säger, att det gjorde ett högst vedervärdigt intryck. Aftonbladet yttrar bl. a.: ”Läsaren vill förmodligen veta, hvad effekt detta Schillers ungdomsarbete gjorde på den stockholmska publiken. Åtskilliga af dessa kraftscener upptogos med lifliga dock icke allmänna handklappningar. Vid ridåns sista fall rördes endast några få händer. På oss gjorde stycket ett vidrigt intryck. Öfversättningen kunde man önska litet mera ledighet och litet mildring i de krafttermer, hvaraf den öfverflödar. Några dussin djäflar mindre, en indragning af några galgar, sträckbänkar, stegel och hjul jämte dylika attributer, hvarpå dialogen är så rik, skulle icke skada.” Om utförandet säger en insändare: ”Frans Moor spelades af Nils Almlöf. Den som sett herr Almlöf i Wallenstein,
